Igår blev vår fina lilla pojke 9 månader, kan ni tänka er att det var så länge sedan han föddes...Minns det som om det var igår...Ska försöka att berätta lite om dagen då han föddes för er som inte vet och för att bevara ett minne på datorn för mig själv.
Melwins födelsedatum var egentligen satt till den 2 mars 2010, men läkaren som jag hade på Mvc sa till mig att du kan vara beredd att bebisen kan komma lite tidigare eftersom syskonen har kommit både 2 och 3 veckor tidigare. Men men så blev inte fallet denna gången, vi väntade och väntade men ingen bebis var redo. Fredag den 5 mars träffade jag min barnmorska på skolgården när jag skulle hämta Emelie och hon frågade om jag inte kände någonting och jag svarade näe jag känner inget. Då sa hon att när du kommer till mig på Måndag den 8 mars så tar vi hål på hinnorna så att det börjar hända lite saker.Vad skönt tänkte jag för det var ju ganska jobbigt att gå över tiden tyckte jag. Dessutom var det ju så otroligt mycket snö ute så det var ju svårt att röra sig. På på förmiddagen Lördagen den 6 mars hade vi bestämt med våra kompisar familjen Karlsson att vi skulle gå till Breviksplan och åka skridskor med barnen och fika. Det gjorde vi och det var en härlig Lördag, solen sken och det var kallt ute. När vi kom hem tog vi det lungt en stund innan det vankades tjejfest för Fanny. Klockan 17.00 kom Fannys kompisar och det blev kyckling och pommes till middag och därefter ville de ha snacks och godis, gott gott. Festen var slut kl 20.00, när en av tjejernas mamma kom och hämtade den ena tjejen så stod vi och pratade om att förlossningen inte satt igång än och jag minns att jag svarade: Det är ju bra att det inte kommit igång eftersom det är Fannys födelsedag imorgon och det kan ju få ha varsin födelsedag.
När alla gått hem satte vi oss i soffan och mamma åkte hem för hon hade varit här och hjälpt mig med tjejfesten. kl: 20.45 går jag och kissar och märker när jag torkar mig att det kommer en blodblandad flytning och tänker inte mycket på det utan går ut till Daniel och tjejerna i soffan. Lägger laptopen i knät och går in på en sida som jag brukade titta på och av en slump börjar jag läsa om när slemproppen går och då kom jag på att det var ju det som hade hänt på toaletten. Jag berättar det för Daniel och då tar det bara några minuter så känner jag den första värken, ringer mamma och förbereder henne att komma hit för att sova över om det visar sig att vi får åka in. Mamma kommer hit och alla vi går och lägger oss för att sova för man vet ju aldrig när det är dags att åka in. Ligger och lyssnar på en hörbok och försöker att vila så bra det går. Men kl 01.50 känner jag att det rinner något ur mig och jag går på toaletten och kollar och märker att det är blod, väcker Daniel och vi ringer till förlossningen, där de säger att det är en nidationsblödning och att allt är ok, men ni får komma in om du är orolig säger de och det är jag eftersom det rinner på ganska bra. Vi kommer in kl : 02.23 och de undersöker mig och jag är öppen bara 2 cm, de berättar också att jag har en mycket riklig nidationsblödning, vilket jag aldrig hört talas om.
Vi/Daniel sov en stund och kl: 06.00 tyckte de att jag skulle gå in och duscha en stund och få lavemang för att sedan få bedövning, jag ville ha västerviksmetoden denna gång hade jag sagt. Kl: 08.00 hade jag duschat klart och det var så skönt och avkopplande att man inte kände värkarna så mycket. kl: 09.00 fick jag min bedövning och smärtan när de satte den var så fruktansvääääärd att jag bara vrålade rakt ut så jag tror att alla på hela sjukhuset hörde mig. Kan inte beskriva smärtan men har aldrig känt något liknande, den barnmorskan som satte den hade berättat att det gjorde väldigt ont eftersom man går in i nerverna och sätter den på 4 ställen dessutom. Kände fortfarande av värkarna när jag fått bedövningen men tänkte att de försvinner nog snart. Ringde under tiden till våra barn, Daniels föräldrar och min syster och försökte få tiden att gå. De undersökte mig flera gånger men inget hände bara 4 cm öppen kl 11.00.....
Jag hade fortfarande så ont så att jag tror att jag spände mig, det var därför det inte hände något. Kl: 11.30 ville barnmorskan att jag skulle stå upp och dansa för att tyngdlagen skulle göra sitt, så de hämtade en bandspelare åt mig. Det var bara att sätta igång. Kl: 12.37 undersökte de mig igen och bara öppen 6 cm men då stack hon hål på hinnorna. Eftersom inte bedövningen tagit så ville de sätta en till och jag sa jag för jag var så trött efersom jag inte sovit på hela natten och morgonen. Men hade redan glömt hur ont det gjorde och jag vrålade ännu värre denna gången och Daniel berättade efteråt hur jobbigt han upplevde det eftersom han såg på mig hur himla ont det gjorde. Även denna gång tog den inte. Men nu började det att hända grejer, 14.00 var jag öppen helt men hade en kant kvar som svullnat så att bebisens huvud hade fastnat och kunde inte komma ner ordentligt så jag fick lägga mig på sidan så att bebisen kunde rotera. Det gjorde han. Kl: 14.25 fick jag mina första krystvärkar och det var så underbart men ändå så jättejobbigt och jag var väldigt uppriven och utmattad. Men barnmorskan sa att om du tar i ordentligt nästa gång så har du din bebis och det gjorde jag och 14.35 den 7 mars-2010 tittade lille Melwin ut, på Fannys 11-års dag....Så här såg han ut den lilla kraken 53 cm och 3690 g.......
Det blev en fin liten kille, vad jag inte visste från början var att han hade navelsträngen virad ett varv runt halsen och var blå i hela ansiktet men han hade röda läppar så han hade ingen syrebrist. De ringde barnläkaren som kom ner med en gång och de och Daniel gick iväg med en gång och tog alla prover man kan ta för de visste inte varför han var så blå i ansiktet. Inga prover var missvisande och det konstaterades att navelsträngen hade strypt blodtillförseln som gick till ansiktet och det innebar att det hade stasat, därav färgen...
Det man kunde se efter några timmar när hans röda färg kommit tillbaka var massor med blåa prickar i ansiktet som visade på att huden i ansiktet stasats. Kl: 17.00 kom de stolta systrarna och hälsade på och gissa om vi längtade efter dem och dem efter oss. Grattis Fanny sa vi du fick en fin liten Lillebror på din 11 års dag...
Här är de stolta systrarna till den lilla Melwin. Som redan hunnit och bli 9 månader igår. Varför måste det gå så fort för? Jag måste ändå säga att jag njuter väldigt mycket av min tid med honom, precis som jag gjort med de andra två förutom att denna gång vet jag att jag har ett jobb när jag har varit hemma så länge jag vill. Det är så underbart att bara njuta av alla tre barnen för det har jag ju tid med nu och till september nästa år, då allvaret börjar igen. Det är så mysigt att ha fått ett sladdbarn, man kan njuta på ett helt annat sätt och man är mycket lugnare och erfarnare.
Igår på sin 9-månaders dag så ställde han sig upp vid vårt bord i vardagsrummet för första gången. Han var så stolt sååå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar